Vokalensemblen The Cipriano Project, som i sommar fyller fem år, har en något invecklad tillkomsthistoria. De första trådarna sträcker sig tillbaka ytterligare fem år, till 2009, då jag inledde en studieperiod i ensemblesång vid Schola Cantorum Basiliensis, under ledning av Anthony Rooley. När slutexamen närmade sig beslöt jag att tillsammans med några studiekompisar försöka bygga vidare på de tolv veckor av intensivt sjungande vi fått via kursen, vilket ledde till att vi etablerade en ensemble med sex medlemmar från Finland, Schweiz och Storbritannien.

Efter ett par år måste vi dock konstatera att logistiken blev övermäktig i längden och med sorg i hjärtat lade vi lapp på luckan. I tomrummet som blev kvar började jag söka efter något nytt, men litet enklare att hålla igång, och på den vägen föddes The Cipriano Project, där i alla fall ¾ av medlemmarna var bosatta i Finland. Det som hände sedan har fått mig att ibland fundera över om det kanske är så att jag arbetar under något slags besvärjelse: det dröjde nämligen inte länge förrän flyttlassen började rulla och snart var ensemblens enda sångare inom landets gränser återigen jag själv. Där är vi fortfarande idag: verksamheten koordineras mellan Finland, Nederländerna, Schweiz och Tyskland, vilket ofrånkomligen leder till att vi ses rätt så sällan och har få tillfällen att framträda offentligt.

Det som inte förändrats sedan det här äventyret fick sin början för ett decennium sedan är ambitionen att utforska och utvidga den tillgängliga repertoaren av världslig musik från renässansen. Utbildningen i Basel, Advanced Vocal Ensemble Studies, fokuserade långt på just dess genrer och mitt eget intresse, som dittills varit mest inriktat på sakral musik – den som man kanske oftast tänker på när det gäller renässansen – berikades med nya vyer.

Den sakrala och den världsliga vokalmusiken från renässansen skiljer sig förstås från varandra i olika avseenden. Man kan exempelvis schematiskt säga att den sakrala musiken hade sin grundfunktion som del i en ritual, som en av många liturgiska komponenter, medan den världsliga musikens uppgift var att underhålla. Men den mera nyanserade bilden visar förstås att bägge genrer innehåller element från den andra sidan. Naturligtvis fanns det en underhållande aspekt i de sakrala klangerna, samtidigt som madrigal- och chansonkonsten var en del av ceremonielet vid de europeiska furstehoven. Det går därför också bra att hämta influnser för tolkning och framförande båda vägarna.

Gemensamt är också de sjungna ordens centrala vikt. I synnerhet har jag med tiden kommit att betrakta den italienska renässansmadrigalen mera som klingande dikter än som musikaliska verk betraktade separat från texterna. Det här kan kanske tyckas självklart, men jag ser ändå en skillnad mellan att betrakta ett stycke som musik med tillfogad text och som musik skapad för att bli en organisk del av texten. Jag tänker att tonsättare i synnerhet under andra delen av 1500-talet i allt högre grad strävade efter det senare idealet, och jag upplever det också som mycket fruktbart att som musiker nalkas de gamla verken utifrån den här utgångspunkten.

Det finns ett stort intresse för ensemblesång och renässansmusik i Finland i dag, vilket givetvis är glädjande och vilket vi inom The Cipriano Project försöker bidra till utifrån de snäva ramar jag beskrivit ovan. Samtidigt har vi, när vi dykt in i den världsliga vokalmusikens vindlingar, kunnat konstatera, att det är betydligt mera utmanande att hitta tillfällen att framträda. Det är relativt lätt att sälja in sakrala program i de många kyrkor och församlingar som organiserar sina egna konsertserier, medan exempelvis de klassiska musikfestivalerna i vårt land – som är ett givet forum för den världsliga motsvarigheten – kanske inte ännu riktigt har vaknat till full medvetenhet om den här musiken.

När detta är sagt måste man ändå också konstatera att det framför allt är upp till oss utförande musiker att skapa en efterfrågan, genom att dels arbeta för en ökad kunskap om och förståelse för de historiska verken, och dels ständigt sträva efter att förbättra och förädla vår egen konst. Ibland känns det förstås motigt, men då hjälper det ofta att tänka tillbaka på det veritabla tomrum som rådde i Finland för bara några decennier sedan. Vi har ändå kommit rätt så långt på vägen redan nu.

Mats Lillhannus